#1

Har jämt varit en sökare i mig själv som människa. Har inte sökt någon specifik ton jag kan relatera till. Har varit ute efter att finna mig själv i mitt egna grundläggande liv.
Anser att nu är det jag och mitt liv jag måste finna och fortfarande söka efter. Har vänt ett antal blad inom mig. Jag ser fler blad finnas, då även tomma.

Många anser efter en tid, vara klara med sig själva. För att få andra behov i sitt liv.
Jag går alltid på upptäcktsfärd genom mitt egna liv. Vad tillåter jag mig själv ha för möjligheter?

Vad vill jag med mig själv? Det räcker inte för mig att göra det man som människa förväntas göra. Då är jag inte längre i mitt egna liv, då är jag bara den någon annan önskar ha mig som.
Jag vill mer med och i mitt liv. Att utvecklas och leva på det vis jag önskar. Får då mer gensvar av andra.
Ju mer äkta framtoning jag har i mig själv, desto mer uppskattning får jag av andra.

#2

Är på ett sätt oerhört ledsen, som världen ”tillfälligtvis” uppför sig. Jag känner som om jag har misslyckats med världen. Så tänker jag att jag kan bara bete mig bra med mig själv nu, andra måste ju få ta ansvar över sina liv. Bryr de sig om hur jag lever, så har de ju inte fått upp ögonen för sina liv. Är de själva rädda att bli på ”efterkälken”?

Får för mig att vissa inte vet vilka de själva är. Har nog inte tänkt sig själva som levande väsen, utan mer som  ”kraftfull styrka och kapacitet”. Makt och överlägsen framtoning påvisar mig osäkerhet och svaghet. Det framställer dagens politik som omedveten och rädd. Hårda kopplingar i världen med krig, och som vårt samhälle uppför sig. Vill samhället att vi som tar våra personliga steg med oss själva, att vi skall känna skam för de vi är. Då vi påvisar oss ”skarpare” med oss själva. 
Vår ”kraftfulla styrka” framställer sig i deras ögon illa, men det begriper de inte. Finns ingen omvärlds kompetens, finns heller ingen empati och självinsikt gentemot omvärlden. Mänskligheten begränsas i hur mänsklig kapacitet framställer sig.
Vill jag vara bra, måste jag först och främst umgås väl med mig själv. Att jag därmed kan umgås väl med omvärlden.

Måste fortsätta min egen väg, jag ser mig själv som den utsatta som måste hitta min egen väg. Jag har anpassat hur jag behöver bete mig för att leva ett bra liv. Det liv som anses bra, är inte alltid bra för mig. Det sätt jag vill leva på stöds inte alltid. Eftersom det inte finns någon “stabilitet” omkring mig, måste jag skapa min stabilitet. Vissa “människor” ser mig som en man med “problem”, och vissa ser mig som en man med möjligheter. Mitt liv har visat mig möjligheter och fördelar. Jag vänder ofta obehaget till min fördel, i livet. Jag tror att de flesta tänker på “frågor” för sitt liv. Men när det går för hårt kan folk (bli bittra) eller så måste de kämpa för sina egna liv. Då ofta ensamma, vi är många människor som kämpar ensamma med vårt eget liv och våra egna tankar.

#3

Jag uppskattar kärlek med personen jag fäster mig vid och mig själv. För att orka leva med någon bör jag veta vem jag själv är i sammanhanget. Deltar som den jag är och blir i situationen. Jag vill vara vad som saknas, vad vi båda behöver i sammanhanget.
Jag lyssnar och uppskattar att utveckla oss båda tillsammans som enhet. Jag gillar att följa och även ta kommandot. Jag är ofta säker på vem jag är med, att vi båda kan uppfylla våra drömmar och tankar i enhet. Upplever och läser av situationen i sammanhanget. Ett växelspel mellan varandra anser jag vara det viktiga. Att lyfta och stödja samt att lyftas och stödjas.