Vi var nära vänner, hade varit det under flera år. Ändå var han inte i min vanliga kompiskrets. De vanliga kompisarna träffade man på helger och i större grupper, ibland tre-fyra personer och ibland upp till tio eller kanske femton stycken. När man umgicks med de vanliga kompisarna handlade det ofta om att samlas, chilla, prata, lyssna på musik. Ibland käkade vi pizza, gick på någon konsert eller var ute på stan. Man träffade bekantas bekanta och det var sammanhang där många tjejer och killar träffades och nya kontakter knöts. Ungdomar i gymnasieåldern. Några blev ihop, och andra spanade och flörtade. Typiska fritidsintressen som fotboll eller musik eller kanske bilar var ämnen som vi snackade mycket om. Fantastiska år på många vis och mina kompisar såg nog mig som en social människa som hade lätt att få vänner.

Men jag och J hade en annorlunda vänskap. Vi umgicks mycket i vardagen. Gjorde en del skoljobb tillsammans, bodde ganska nära varandra, vilket gjorde att vi följdes morgon och eftermiddag då vardagen innebar en del tid i bussen. Någon gång ibland åkte vi till stan för att fika eller kika i någon affär eller så, men det var fortfarande i anslutning till det vardagliga. Det hörde inte riktigt till fritid och helg. Vi umgicks inte heller i samma kompisgäng. Vi hade aldrig riktigt pratat så mycket om det, det vara bara som att det var en överenskommelse att vi sågs på tu man hand, på ett sätt som utåt måste verkat vara en vänskap av rent praktiska skäl. Vi hängde inte särskilt mycket hemma hos varandra, även om det hände ibland.

Mellan oss fanns något annat. Det dröjde förvånansvärt länge innan vi faktiskt pratade om det. Jag tror vi blev mästare på att säga saker på sätt som kunde missförstås. Mästare på att läsa av signaler och förstå vad som var ok och inte. Kanske underlättades det av att vi båda var följsamma personer. Om det var trångt i bussen och man fick fysisk närkontakt, så hade jag upptäckt att han bara lät det vara, till skillnad från alla andra som kämpade för att undvika sånt. Nästan oavsett vem jag hade intill mig i sätet, så fanns en gräns, en regel som innebar att det är ok att råka nudda varandra lite grann men bara lite. Precis så är det idag också. Armarna kan få kontakt om sätet är trångt och man kanske har någon väska i knät, det är ok, men inte onödigt mycket. Ben eller lår är känsligare. Sätter man sig ner och får kontakt med låret så brukar man flytta sig så att det snabbast möjligt upphör. Min bild är att det där gäller mellan alla människor. Man försöker undvika den där kontakten som skulle kunna anses sensuell. Vad som hände mellan mig och J var att vi ofta satte oss så tätt att vi överskred den där gränsen. Sitter man lår mot lår, kanske med armen liggande på den andres ben så känner man varenda muskelrörelse. Båda vet att den andre vet, att man känner på varandra. Bussresorna i vardagen var många, vi satt inte alltid tillsammans, men vi fick en vana att sitta nära, smeka försiktigt på ben och rumpa på ett sätt som en del stadiga par kan ses göra när de sitter och pratar. Jag tyckte mycket om det, ingen av oss drog sig undan utan det skedde i samförstånd. Ingen annan såg något vad jag minns, men skillnaden var så total när jag satt tätt invid honom jämfört med någon annan.

I början-mitten av 80-talet kunde killar alltid skämta om bögar. Det gick många skämt om AIDS och eftersom samhället och normen sade att bögar var äckliga så brukade alla skratta åt skämten på ett sätt som gjorde det helt omöjligt att på något sätt ta ställning för homosexualitet. Än mindre antyda att man hade egna känslor av det slaget. Om någon i närheten (oftast var det bara någon bekants bekant) sades vara bög eller bara misstänktes vara bög, så var det verkligen en anklagelse och fördömdes starkt.

I min skola var det inte det vanliga att man pratade så mycket om sex. Och gjordes det så var det inte på något seriöst eller djupare plan, utan sex och könsord var för många förknippat med något fult. Något som inte hade med anständiga skolelever att göra. Visst sade folk både kuk och fitta, men inte i det offentliga på samma sätt som nu. Många hade bara fått lära sig dessa saker via äldre kompisar och liknande. Om skolan omnämnde sex så var det i kliniska ordalag. Det hette samlag och penis och slida. För mig och säkert många andra kändes det ganska fult att bara yttra ord som kuk och fitta, och man gjorde det inte så att vem som helst hörde. Jag upplever stor skillnad nu mot då. Om det för många var fult att prata om sex, så var homosexualitet ännu mycket värre. Jag brukade alltid hålla låg profil när sånt kom på tal i vanliga kompisgänget, för jag blev alltid väldigt obekväm. Man ville inte vara den som pekades ut som möjlig bög, och jag visste att om någon skulle ställa frågan direkt till mig, så skulle jag få puls och inte kunna andas lugnt. Så när bögar var på tal var det farligt och tunn is. Jag var så tyst jag kunde men ville höra allt. Jag ville veta allt, höra allt, men inte säga något själv. Jag var rädd för andras dom, och skammen det skulle innebära att alla visste att jag var bög. Det fanns ju knappt någon bög då, trodde jag. Och med den omgivningen är det inte så konstigt att det inte fanns det…

J var minst lika feg och osäker som jag. Men jag hade upptäckt att J ibland sade något till mig om bögar, som vi kunde skratta åt tillsammans. Jag minns nu inte exakt vad det var. Det var för mig en avgörande punkt. Jag lärde mig att använda skämt som ett sätt att få säga vissa saker till honom, som innerst inne hade en mening. Det var en jättebra taktik. Om jag drog ett bögskämt när vi var på tu man hand så fick jag liksom föra ämnet på tal, på ett helt ofarligt sätt. Det var väl kanske ett sätt att sakta, sakta undersöka hur han egentligen såg på saken. Ett sätt att våga säga ”kuken i stjärten” till honom så att han hör det. Det är ganska lätt att bolla med varandra genom att använda sig av mer och mer vulgära skämt. Svarar man ja, så är man med och fortsätter dra skämten, svarar man nej så är det ganska lätt att visa att man inte gillar skämten.

När jag skriver detta häpnar jag nästan, men i en miljö där det dels är fult att prata om sex, använda könsord, homosexualitet var nyss en sjukdom och nästan ingen känner till någon som är homosexuell, där vågar man inte erkänna inför någon, att man är bög, om det inte är typ säkert att han är det också. Vi hade nog båda ett behov av att prata om sex mellan killar trots att sådant var starkt tabu för de flesta ungdomar vid den tiden.