Ordet

De börjar prata om någon jag knappt känner. Jag minns inte vem som sade det först, bara att ordet bög plötsligt tog upp hela rummet. Hjärtat bankar kraftigt och jag försöker att inte andas så häftigt. Jag måste ha rodnat, det måste ha synts på mig. Har nån sett nåt?

”Jag tror att Nollan är sån. Bög asså.” säger Walle.
”Tror du?” svarar Patrik.
”Har du inte sett hur han och Figge hänger ihop. Jämt. Jag tror fan det är nåt fel på dem.” fortsätter Walle.
”Å jävlar” sa Patrik och två andra runt bordet i en mun och himlar med ögonen.

Vad som helst men bara inte rodna, tänker jag. Vad hade vi i engelskaläxa med Monica. Engelskaläxor. Undrar verkligen varför alla tror att de är bögar? Tänk om de bara visste…

”Fy fan vad äckligt” säger Anders.

Jag måste vara beredd på att säga nåt liknande om det skulle behövas. Men jag försöker att bara vara tyst och titta bort mot ytterdörren. Varför är jag här? Önskar att pulsen skulle vilja gå ner. Jag sväljer tyst och väntar.

Sätet bredvid

Det är lite skakigt när bussen börjar röra sig och jag måste hålla i mig i sätena medan jag sakta går bakåt. 

Försöker få ner busskortet i fickan med ena handen medan jag kollar efter platser. En del tomma, andra sitter en och en i den halvtomma bussen. J sitter ensam i ett säte framför några andra killar som jag känner. Jag slår mig ner bredvid J och inser att det blev lite trångt. Jag spänner benmusklerna lite för att inte hamna så tätt intill. Han flyttar inte in sig något, som man alltid gör på bussen.

”Går det bra för dig på provet?” frågar han.
”Jag har inte pluggat så mycket, men jag hoppas det.” svarar jag i ett försök att vara lite ödmjuk.
”Det brukar inte va så svårt”, säger han, nästan lite malligt.

Regnet gör strimmor på bussfönstret, medan vi åker över en ganska lång bro. Bakom oss snackar killarna hårdrock. Per vill tydligen spela av Uffes Saxon-skivor. Jag orkar inte riktigt hålla musklerna spända så länge, utan slappnar av lite. Jag känner J’s lår mot mitt för någon sekund, innan jag spänner mig igen och kontakten försvinner. I nästa kurva är det svårt att undvika det, och låren får kontakt igen en stund.

Bussen svänger av från den större vägen in på den mindre. En rejäl inbromsning och en kurva åt höger gör att jag trycks mot J med lite mer kraft. Inte mig emot. Det känns bara så mysigt skönt.

Rubriken

De andra har precis gått mot kaffeautomaten, medan jag och J sitter kvar. Han bläddrar i ett exemplar av dagstidningen, som ligger på bordet. Jag tar en slurk ur min plastmugg och kikar i samma tidning.

”Renbög, 25 kronor kilot”, säger han.

Jag kan inte låta bli att fnissa. Det är en annons från en matbutik, och handlar naturligtvis om bog.

”Låter dyrt” säger jag. ”Det blir ju en del kilon”
”Jo, det är klart…” säger han.

De andra kommer tillbaka till bordet med sina kaffemuggar.

Den sista glipan

Det bullrar lite av folk och trafik på gatan utanför hotellet. Halvmörk gata, men ljus i fönstren mittemot. Jag hör också samtal vid receptionsdisken just utanför vår dörr. Ljudet av en ryggsäck som bryskt ställs ner på trägolvet.

”Jag tror det är lyhört här”, säger jag.
”Gammalt hotell, billigt rum”, svarar J. ”I morgon kan vi kika på stan”.
”Kanske vi kan ta en buss till stranden också?”

De långa gardinerna känns nästan lika gamla som byggnaden. De rasslar och hugger fast lite grann när jag drar för dem och försöker stänga till den sista lilla glipan.

Familjefirandet

”Så roligt att få se dig efter så många år”, säger hans moster. ”Jag minns ju att ni umgicks en del förut”
”Jo, detsamma”, sade jag. ”Vi bor ju inte i samma stad längre, men lite kontakt har vi ju ändå”.

Jag tar en kaka till, har ju halva koppen kaffe kvar.

”Ja, du ska fika ordentligt nu”, säger hans mor. ”Så roligt att du kunde komma på firandet”

De fortsätter att prata om andra släktingar, som tyvärr inte kunnat komma, trots att närmare femton personer ändå slutit upp. Småpratet runt borden flyter ihop till ett artigt surr i luften.

”Nä, båda vi flyttade ju, men åt lite olika håll”, sade J och mötte min blick.
”Jo, man får ju ta jobben där de finns”, sade jag och fick medhåll av båda hans släktingar. ”Sen när man jobbat ett tag, får man väl se var man till slut hamnar”